Gilla-la-la läget

Ja, ibland är det så... Sitter just nu på vägen hem från Baltikum precis söder om Estlands sydligaste ö. Väderleksprognoser om kraftiga nordliga vindar till helgen fick oss att fundera på om vi verkligen skulle hinna hem om vi blev inblåsta ett par dagar i typ Kurressarre (reservation för hur många konsonanter på rad det egentligen ska vara i namnet). Hur som helst så styr vi kosan mot Gotland och vårt ganska kära hemland. Men varje gång man är utomlands så känner man lite borta bra och hemma ganska bra. Det är ju egentligen på havet man vill vara. Fastlandet känns så stelt och tråkigt. Och balter verkar till synes vara väldigt trevliga - fast inte lika trevliga som seglarmänniskor.

Men det är väl som med vintern i Sverige, man måste uppleva det där hemska för att sommaren ska kännas extra bra... Men är det verkligen ett vettigt resonemang? Varför kan man inte få ha det bra jämt? Som om man skulle slå sina barn för att de ska få känna hur extra bra det är sen när man inte slår dem... Eller som om man skulle vara otrogen mot sin fru för att det ska vara extra bra när man inte är det... Eller som att duscha riktigt kallt 6 gånger av 10 för att när man duschar varmt ska kännas extra bra... Nej, jag tror inte riktigt på det. Jag tycker man ska ha det bra hela tiden - och det tänker jag ha!

Men det är klart man blir lite bortskämd med att se solen gå upp ner och havet och färga hela himlen pastellig, träffa massa trevliga människor, kunna springa morgonpromenaden längs sandstränder och äta massor med god mat. Just nu i skrivande stund 04.32 UTC+3 så är solen på väg upp, radion spelar lite tyst i bakgrunden och ett skepp passerade just på styrbordsidan. Sjön ligger spegelblank och det kanske blåser 1-2 m/s. Jag har druckit mitt morgonkaffe från min nya moccabryggare, ätit en macka och varma koppen - smak: äpple.

En rolig sak med att segla på andra sidan östersjön är att det är lite mer allvar. Jag menar man blir uppropad på radion av kustbevakningen och får uppge vem man är, var man ska, var man varit och vad man heter. November, Oscar, Romeo, Delta, Alpha, November - det är vi. S/Y under swedish flag. Sen så måste man ha koll på om hamnen man ska till är klareringshamn. Det är lite som ett datorspel (nej, vänta... datorspelen är som verkligenheten... inte tvärt om...) Man har en radarbild att titta på (man kan konstatera att det 16 nm framåt inte finns ett fartyg) och man navigerar mellan grund och så. Förutom Niclas och jag så har vi en tredje besättningsman: Brad Pitt. Brad är den som styr största delen av tiden. Och han gör det för att han styr så rakt och fint (men någon seglare är han inte riktigt). Brad är som ni kanske förstår ingen riktigt människa. Utan snarare en en elmotor och en stång som håller i rorkulten.

Nej, nu kanske jag ska skriva lite i loggboken istället - det är säkert ändå ingen som orkat läsa hela vägen hit. Snart är jag tillbaka i Sverige iaf. Det är nåt jag saknar där =)

Stay tuned för lite bilder!